Whats in my head...
Ont gör det, så jävla ont. Jag lägger mina darriga händer mot min barm för att känna om mitt hjärta fortfarande kan slå efter all smärta. Den slår fortfarande. Bam bam, Bam bam. Vänder mig om och får se en mörk skepnad. En förstörd sån. En vissen sån. En äcklig sån. Det är min egen spegelbild jag ser. En spegelbild som dansar runt på det mörka vattnet.
Det hörs ett ljud i mina öron. Dropp, dropp, dropp. Det börjar regna. Fast det regnar inte bara ute. Nej, det regnar inombords också. Det regnar från mina ögon. Fast mitt regn är svart, inte blått. Mitt regn är hat och sorg. Inte lycka och glädje. Mitt regn försvinner inte. Det kommer det aldrig att göra heller.
Det börjar höras ett annat ljud också. Ett ljud av ett par bara fötter som rör sig mot mig i det blöta gräset. Jag tittar upp mot varelsen med fötterna. Det regnar från vareslens ögon också. Ögonen tittar rakt in i mina och det slutar regna från varelsens ögon. Vareslen sätter sig ner brevid mig. Det regnar fortfarande från mina ögon. Regnet är fortfarande kolsvart. Regnet är fortfarande fylld med hat och sorg.
En hand stryker mig ömt över ryggen, som om ryggen var gjord av det ömtåligaste glas. Handens fingrar glider ner över mitt långa hår, som om håret var det ljuvaste fingrarna någonsinn vidrört. Fingrarna stryker över min kind, som om det var det vackraste fingrarna någonsinn skådat. Varelsens huvud närmar sig långsamt mitt. Våra läppar möts. Någonting inträffar. Någonting inombords inträffar. Regnet från ögonen förvandlas till blått regn. Glatt regn, lyckligt regn. Och plötsligt försvinner regnet. Men lyckan och glädjen finns kvar. Jag och vareslen tittar ner på min spegelbild. Där syns min skepnad, en ljus skepnad. En hel sån. En glad sån. En vacker sån.
Av: Mig! :)
Kommentarer
Trackback
